Upptäck serier
Inte som alla andra
Avsnitt ur boken Nilsson, Per: Inte som alla andra (1999)
Du kan läsa hela berättelsen under seriestrippen.
Klicka här så ser du teckningen i full storlek!
- Tokig, skrattade pappa. Helt knäpp. Jag levde alltid i min egen värld. Och så hade jag alltid ett blåmärke i pannan.
- Varför då?
- Om man lever i sin egen värld och går omkring och drömmer och fantiserar så krockar man alltid med verkligheten förr eller senare. Oftast är verkligheten en hård lyktstolpe. Det gör ont. Man känner sig dum. Och så får man ett blåmärke i pannan.
Jag behövde inte be honom berätta mer, han gjorde det av sig själv.
- Jag hade så många fantasier, sa han. Varje gång jag var på fotboll till exempel så trodde jag dom skulle ropa i högtalarna att någon från publiken var tvungen att ställa upp för att det var så många skadade, i MFF alltså, och då skulle det bli jag som kom ner från läktaren och gjorde succé. Som högerytter. Varje gång MFF hade hemmamatch så drömde jag om det.
Han tystnade och skrockade lite för sig själv åt sina minnen.
- Och varje gång jag cyklade någonstans, fortsatte han, så fantiserade jag att jag var med i ett världsmästerskapslopp, jag hade liksom en reporterröst inuti mitt huvud. Och jag vann alltid. Fast ibland blev jag så uppfylld av min dagdröm så att jag glömde vart jag var på väg, ibland vaknade jag till och upptcäkte att jag cyklat långt ut på landet...
Jag tittade nyfiket på honom.
- Och en gång när jag var i simhallen...
- Det har du berättat, sa jag.
Ja, det hade pappa berättat. Flera gånger. Om hur han satt i bastun på Malömö simhall och drömde att han var i finalen på någon stor simtävling, och sen när han gick ut för att bada så glömde han att ta på sig badbyxorna. han gick ända bort till djupa bassängen alldeles naken. Då såg han att en liten tjej satt och pekade på honom och fnittrade, och då rusade han in i omklädningsrummen. Jo, den historien hade jag hört.
- Du är väl också en sån, sa pappa och tittade lite klurigt på mej. Du är väl också en drömmare...
Jag ryckte på axlarna.
- Du är väl lite tokig som jag, skrattade han.
Jag suckade.
- Det finns inga normala människor, sa pappa. Det finns inga som är vanliga. Fast vi är ovanliga och onormala på olika sätt.